1985 gjorde Donald Blomqvist vid Zoologiska Institutionen på Götaborgs Universitet den första studien av den västkustska populationen av de Sydliga Kärrsnäpporna (Calidris Alpina Schinzii). Det handlade då om hans examensarbete i biologi (s.k. kandidat-uppsats), vilket hade syftet att undersöka val av livsmiljö och föda hos kärrsnäppeungar. Hade han då vetat vad det arbetet skulle leda till skulle han nog knappt trott sig själv. I ett bredare perspektiv handlade det då om att få bättre kunskap om varför kärrsnäppor och andra vadare är beroende av betade/slåttrade strandängar. Och det faktum att många av de studier som nu har bedrivits genom åren, just har detta bredare perspektiv och vars resultat kan användas på andra arter och artgrupper (t o m pälssälar och fjärilar). Det har gjort det hela extra spännande att få följa med på resan.

Och studierna fortsätter... 28 år senare! Genom åren har Donald haft ett antal hängivna fältslavar som nogrant dokumenterat snäppornas liv och leverna. Förutom mig själv även Uno Unger, Lars-Åke Flodin och Angela Pauliny. Antalet timmar vi lagt ute i fält är svårt att uppskatta. Själv la jag ca 300 timmar/säsong under 10 års tid. Alltså 3 000 timmar. Lägg så till de andras jobb och sedan Donalds arbete med att lusläsa all vetenskaplig dokumentation inom vårt område, sammanställa all fältdata och så till sist, men inte minst, jobbet med att forma och skriva en unik vetenskaplig artikel av allt material. Här nedan följer en kortfattad summering av de artiklar som publicerats i anslutning till projektet.

All kunskap vi samlat in tillsammans med den som fåtts från andra forskare och projekt är samlat i Åtgärdsprogrammet (ÅGP) för sydlig kärrsnäppa. ÅGP tas nu fram av Naturvårdsverket för de arter som ligger i riskzonen och som behöver särskild omvårdnad för att inte helt försvinna. Totalt omfattas cirka 400 arter i 200 program, allt från skyddsvärda träd till flodpärlmussla och pilgrimsfalk. Lista på alla Åtgärdsprogram här.

Publikation: Åtgärdsprogram för sydlig kärrsnäppa 2010-2014. L-Å Flodin, M. Larsson, R. Ottvall. Naturvårdsverkets rapport 6388, maj 2010.

Grundforskning. De första åren såg vi till att samtliga individer blev ring/färgmärkta. Gamla fåglar med en individuell kombination och ungarna med en lokalring. I samband med märkningen togs även all mätdata och vikt på fåglarna. Samtliga individer på varje lokal, parkonstellationer, häckningsframgång mm har sedan dess registrerats. Efter DNA-forskningens genombrott i mitten på 90-talet har sedan dess även dom flesta fåglar fått bidra med ett blodprov (bilden). Projektet har pågått så pass länge att vi har kunat följa individers hela livshistoria. Från det att de föddes tills att de inte kom tillbaka mer (R.I.P). Vilka som var dess föräldrar, vilka partner de hade genom åren, hur många ungar de fått och hur dessa har överlevt mm. En unik studie bara av den anledningen.

Våra studier har även gjort det möjligt att kunna följa den nedåtgående spiral (extinction vortex) i detalj, arten befiner sig i. Dels hur individer rent fysiskt flyttat in mot centrum av häckningsområdet från de mindre lokalerna som övergivits (teorin om metapopulationer). Dels rent genetiskt hur inavelskurvan gått stadigt nedåt med hjälp av DNA-analyserna. En forskning som har gett en förståelse om vad som händer en utsatt population. Kunskapen kan användas på i princip alla arter vilka står inför risken att utrotas. Principerna är desamma vare sig det gäller tigrar, eremitibisar och grönfläckiga paddor. Kunskapen kan således vara till hjälp för vilken art man helst föresatts sig att bevara.

Publikationer: Trapped in the extinction vortex? Strong genetic effects in a declining vertebrate population. D. Blomqvist, A. Pauliny, M. Larsson, L-Å Flodin. BMC Evolusionary Biology 2012 10:33

Inavel och förlust av genetisk variation hos sydlig kärrsnäppa (Calidris alpina schinzii) på svenska västkusten. D. Blomqvist, A. Pauliny. Länsstyrelsen i Hallands Län 2007:17

Redan tidigt samalde vi in, blåste ur och frös ner innehållet i alla rötägg som blev kvar i bona efter det att kullarna kläckts. - Kan vara bra att ha, man vet aldrig, tyckte Donald. Med åren växte samligen av ägg i frysen nere i källaren tills vi hade ett 60 tal prover. Till slut skickades 35 slumpvis utvalda prover iväg till ett laboratorie för analys. Vår frågeställning var givetvis varför dessa ägg inte kläcktes och en faktor som var viktig att klargöra var, om halten av miljögifter kunde ha något med det hela att göra. Vi undersökte halterna av de klassiska miljögifterna som spreds av jordbruken under 60-talet. DDT, Lindan, Hexaklorbensen, Dieldrin samt PCB (som användes inom industrin). Halter av samtliga gifterna återfanns i äggen. Bara det anmärkningsvärt så här många år efter att de förbjudits. Man skulle tycka att vi borde kunnat räkna ut på förhand att halterna, om vi fann några, skulle vara låga och därför inte kunna påverka häckningsresultatet. Dock är olika fågelarter väldigt olika känsliga vad gäller dessa gifter. En del kan tåla förvånadsvärt höga halter (ex hägrar) medans andra är mycket känsliga (ex vaktlar). Då inga studier på calidrisvadare och miljögifter var gjorda tidigare, var vi tvugna att utreda hur pass känsliga kärrsnäpporna är för detta. Resultaten samkördes med häckningsframgången i de olika kullarna rötäggen var tagna ifrån och vi kunde konstatera att miljögifterna inte var orsaken till varför de inte kläcktes. Således är halter av miljögifter inte någon orsak till varför kärrsnäppan minskar i antal i norra Europa. Man kan likaledes anta att miljögifter inte är orsaken idag, till varför flera andra vadararter runt om i världen också minskar. Akut bör därför krutet i bevarandearbetet läggas på andra frågeställningar. Dock dyker det hela tiden upp nya gifter som man måste ha koll på. T ex ämnen som idag används inom industrin baserade på brom och flour.

Publikation: Miljögifter i ägg av sydlig kärrsnäppa (Calidris alpina schinzii) från Båtafjorden, Halland. D. Blomqvist, M. Larsson. Länsstyrelsen i Hallands Län 2007:18

Vår ringmärkning har genom åren lett till några återfynd. På häckningslokalerna är kärrsnäpporna otroligt hemmakära. Vi har inte ett enda fynd som visar att fåglarna flyttar mellan de olika populationerna i Sverige, Finland och Danmark. I dessa länder har det samtidigt bedrivits forskningsprojekt med ringmärkning, runt kärrsnäpporna. Tillsammans med återfynd från dessa andra Skandinaviska projekt, redovisades resultatet i ett försök att reda ut flyttningsvägar och övervintringsplatser. Fortfarande finns dock för få fynd för att få en säker bild av vad kärrsnäpporna hittar på när dom inte är på sina häcknings-platser. Sannolikt övervintrar de i norra och nordvästra Afrika, (2 fynd i Tunisien, 1 fynd Marocko och 1 fynd Mauretanien). På vägen dit och hem rör de sig längs Atlantkusten förbi Danmark, Tyskland, Holland och Frankrike.

Publikation: Migration and wintering of baltic dunlins Calidris Alpina Schinzii of known breeding origin. O. Thorup, S. Timonen, D. Blomqvist, L-Å. Flodin, P-E. Jönsson, M. Larsson, V-M Pakanen, M. Soikkeli. Ardea 97 (1): 43-50. 2009.

Hanars spelflykt. Kärrsnäppornas spel består av att hannarna går upp i luften och utför energikrävande uppvisningar samtidigt som de "sjunger", för att markera sina revir och locka till sig honor. Precis som många andra fågelarter, men även t ex fjärilar. Fiskar och sälar gör likadant fast i vattnet då, som dock också är ett tredimensionellt element. En av de studier vi gjort på kärrsnäpporna var just att fastställa hypotesen att små och lätta hanar orkar utföra denna spelflykt under längre tid och mer intensivt än stora och tunga hanar. Små hanar kan alltså markera sina revir och annonsera sin närvaro mer kraftfullt än stora hanar. Och så var det. Hypotesen stämde. Kanske inte så svårt att räkna ut. Små hanar borde ju då lyckas bäst, eller hur? Men så enkelt var det inte. Stora honor lägger större ägg som har större chans att kläckas och överleva än små honor. De små hanarna skulle då föredra att välja stora honor om de fick, men det får dom inte. Varför? Jo för att det är honorna som väljer. Hanarna annonserar bara sin närväro genom spelet och sedan väljer honorna ut vilken hane de vill para sig med. Och stora honor väljer stora hanar!

Publikation: Male aerial display and reversed sexual size dimorphism in the dunlin. D. Blomqvist, O. C. Johansson, U. Unger, M. Larsson, L-Å. Flodin. Animal behavior 54: 1291-1299 1997

Nest Predation Management: Effects on Reproductive Success in Endangered Shorebirds

Burförsöken. När man engagerar sig så mycket i en art blir man till slut väldigt mån om att den ska lyckas och må bra. Speciellt om den är hotat och varje lyckad häckning kan vara avgörande för artens fortlevnad. Under åren plundrades många bon av olika rovlevande arter. Kråka, korp, räv, grävling, mink och sork (!). Vadarna på strandängen lägger ju sina bon direkt på marken och blir därför ett lätt byte för t ex en hungrig räv. Ett försök gjordes därför för att skydda bona från åtminstone de större rovdjuren och kråkfåglarna. En skyddsbur togs fram. Den skulle vara tillräckligt stor för att hålla ute rovdjuren men inte för stor heller. Risken då var att den flyende vadaren skulle få upp så pass fart att det fanns risk att den skadade sig vid passagen ut genom buren. Buren fungerade utmärkt de första åren och är suverän på att hålla de fyfotade rovdjuren borta. Dock ett år kom ett kråkpar på hur dom skulle överlista den ruvande fågeln i buren vilket var ett kraftigt bakslag och burarna togs bort omgående. Erfarenheterna av försöken var att just denna bur fungerar utmärkt om man vill hålla räv och grävling borta från vadarbona. Finns det kråkfåglar i området ska man vara föriktig. Den fungerar även utmärkt även mot kråkfåglar för de vadararter som kliver av boet tidigt (t ex tofsvipa och strandpipare) och som inte ligger kvar och trycker, litandes på sin kamoflagedräkt (t ex kärrsnäppa och rödbena). Den högra bilden: Plundringsförsök av grävling. På natten hade den jobbat hård och rivit upp gräset runt hela buren. Men tofsvipeäggen klarade sig och låg orörda i sin bale.

Bilden med räven från Skånes djurpark. Under en natt testades buren inne hos rävaran och grävlingarna för att se hur långt in i buren de nådde och således komma fram till en idealisk storlek på buren.

Publikation: Nest predation management: Effects on reproductive success in endangered shorebirds. A.Pauliny, M. Larsson, D. Blomqvist. Wildlife management 72 1579-1583 2008.